Fading like a flower
Har ni någonsin stått i ett rum fullt med människor och ändå kännt er så ensamma ? Det är en konstig känsla, man borde inte "må dåligt" när allt är bra runt omkring än. Right ?
Men something is missing, och jag vet inte vad ? Eller kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Allting känns bara helt ovärt och meninglöst. Det är inte meningen.
Jag saknar tiden, jag saknar det och jag saknar allt som har med det att göra. Jag kan inte ro för det, det bara är så. Och kommer säkert att förbli så.
I just need a little time, to get your face right out of my mind. To see the world through different eyes.
Everytime I see you I try to hide away. But when we meet it seems I can't let go. Everytime you leave the room, I feel I'm fading like a flower.
